De utförde maskinskrivning och bokföringsarbete i egna lokaler och kom på så sätt i kontakt med arbetsgivare som kunde erbjuda dem anställning.

Det första svenska bemanningsföretaget, enligt dagens definition, var Stockholms Stenografservice som bildades 1953. Kort därefter startades Snabbstenografen. Dessa var grunden till dagens Manpower och Proffice. Den huvudsakliga verksamheten bestod i att utföra sekreterartjänster på uppdrag samt uthyrning av sekreterare för kortare perioder. Tjänsten var populär och det dröjde inte länge förrän några av de kvinnor som varit anställda i pionjärföretaget Stockholms Stenografservice startade egna firmor. Via skrivbyråer och kontorsserviceföretag utvecklades dagens personaluthyrnings- och bemanningsföretag.

Ny organisation

Branschförbundet SPUR (Svenska Personaluthyrnings- och Rekryteringsförbundet) var fram till 1 oktober 2003 bemanningsföretagens branschorganisation. 2004 gick branschorganisationen SPUR samman med bemanningsföretagen i Almega Tjänsteföretagen. Den nya organisationen döptes till Bemanningsföretagen och verksamheten omfattar både bransch- och arbetsgivarfrågor. Förbundet organiserar såväl de mindre som större bemanningsföretagen.

Branschen avregleras

Bemanningsbranschen reglerades fram till 1992 i 1935 års arbetsförmedlingslag, som kontrollerade uthyrning av arbetskraft och privat arbetsförmedling i förvärvssyfte. Tillsammans med ILO-konvention nr 96 hindrade arbetsförmedlingslagen utvecklingen av en bransch vars verksamhet alltmer efterfrågades.

Den första avregleringen kom i början av 1990-talet när näringslivet hade ett stort behov av tillfällig arbetskraft.”Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft” (SFS 1991:746) reglerade dock fortfarande att företag bara fick hyra in när de hade tillfälligt behov av extra arbetskraft. Dessutom fick en enskild person bara hyras ut i maximalt fyra månader.

Den nya lagen tillät inte privat arbetsförmedling mot avgift. Däremot fick arbetsförmedling mot ersättning, men utan vinstsyfte, bedrivas med tillstånd från Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams. Tillstånd gavs för ett år i taget under förutsättning att det fanns ett arbetsmarknadspolitiskt behov av verksamheten.

1992 sade Sverige upp ILO-konvention nr 96 om avgiftskrävande förmedlingsbyråer.

Nästa steg i avregleringen var den nya lagen SFS 1993:440. Då avskaffades Arbetsförmedlingens monopol eftersom kravet på tillstånd från Ams för att bedriva privat arbetsförmedling upphörde. Den fyramånadersgräns som tidigare fanns för uthyrning av enskild person till ett och samma företag slopades. Dessutom avskaffades alla krav på bemanningsföretagens kunder, som till exempel att de bara fick hyra in personal om de hade ett tillfälligt behov av extra arbetskraft.

Den nya ILO-konvention nr 181 som presenterades på FN-organet ILOs junisession 1997 innebar en anpassning till den förändrade arbetsmarknad som vuxit fram. ILO bekräftade i konventionen den viktiga roll som bemanningsföretagen har på en väl fungerande arbetsmarknad och uppmanar till samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen.

Lagen moderniseras

Under åren 1996 fram till våren 1998 utvärderades och analyserades effekter och konsekvenser av avregleringen av arbetsförmedlingsmonopolet (Rosengrenutredningen). Slutbetänkandet SOU 1997:58 föreslog bland annat en uppdelning i en lag om privat arbetsförmedling och en om personaluthyrning. Lagtexten skulle också förändras så att lagen inte förhindrar en sund och seriös utveckling av branschen.

Rosengrenutredningen var mycket positiv och konstaterade att branschen i stort sett fungerar mycket bra och att det inte finns några övergripande problem. Dessutom slog utredningen fast att det inte finns några belägg för att uthyrningsföretagen tränger undan ordinarie jobb hos kundföretagen. Tvärtom skapar branschen nya jobb.

I vårpropositionen 1998 (prop 1997/98:150) meddelade regeringen att de inte hade för avsikt att besluta om en ny lag för personaluthyrningsföretagen. Anledningen var att frivillig auktorisation och kollektivavtal alltmer användes inom branschen. Samtidigt betonade regeringen att de noggrant ska följa utvecklingen och vid behov föreslå ny lagstiftning.