Sverige medverkade till ett historiskt beslut vid EUs minsterrådsmöte (EPSCO= Employment, Social Policy, Health and Consumer Affairs Council) natten den 9-10 juni 2008 i Bryssel.

Beslutets följder kan vi först nu i januari 2009 skönja.

I juni 2009 hade två EU-direktiv som påverkar svensk arbetsmarknad på grundläggande sätt placerats i ett och samma beslutspaket inom EU.

I stöpsleven låg arbetstidsdirektivet och bemanningsdirektivet. Båda direktiven hade stötts och blötts i åratal.

Förslaget till arbetstidsdirektivet skulle innebära att jourtid inte längre skulle räknas som arbetstid.

Ur svensk synvinkel hade landsting och kommuner fört fram detta som mycket önskvärt och angeläget eftersom det minskar deras kostnader för personalen.
Förslaget till bemanningsdirektiv skulle innebära en mycket större principiell förändring ur svenskt perspektiv. Nämligen att den svenska modell där parterna i branschen själva förhandlar om löner och anställningsvillkor, som fastställs i kollektivavtal, skulle ersättas av såväl en överstatlig som statlig reglering.

Ministerrådet, med Littorin som ledamot, röstade ja till paketet innehållande båda direktiven med motivering att valet är mellan pest och kolera och landstingens kostnader för jourtid kommer i första hand.

Han offrade därmed de svenska bemanningsföretagen på EU-politikens altare.

Den 26 oktober röstade sedan EU-parlamentet ja till Bemanningsdirektivet.

Men, till ministrarnas förvåning, röstade samma parlament 17 december nej till Arbetstidsdirektivet, vilket alltså innebär att jourtid även framledes skall räknas som arbetstid.

Det praktiska resultatet av att Littorin röstade ja till att anta båda direktiven i juni 2009 blev att Sveriges Kommuner och Landstings, SKL, medlemmar får fortsätta att betala för inaktiv jourtid och Bemanningsföretagens medlemmar och de fackliga organisationerna för första gången får ett statligt regelverk för hur lön och anställningsvillkor i branschen ska sättas.

Henrik Bäckström