Nu har socialdemokraterna presenterat sin nya arbetsmarknadspolitik (SvD, Brännpunkt 10 maj 2009). Den består i korthet i ett fempunktsprogram som skall utgöra en ”arbetslinje för alla”: Kompetensförmedling (ersätter Arbetsförmedlingen), Kompetensförsäkring (för studier i arbetslivet), Kompetenskommission (utreder utbildningsbehov), en ny organisation Kraftsam (delar av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen) samt en utvidgad alternativ arbetsmarknad (icke-reguljär arbetsmarknad). Summa summarum, mycket strukturellt och institutionellt organisationstänk. Bra så. Men politiken handlar i alldeles för liten omfattning om de som berörs: individer, arbetsgivare och företag som utför viktiga arbetsmarknadsuppgifter. Politiken behöver kompletteras med ett individfokus.

Utgångspunkten för den nya arbetsmarknadspolitiken anges vara att skapa förutsättningar för människor att våga bryta upp, börja om och växa med nya arbetsuppgifter.

Vi håller med om utgångspunkten och saknar just därför i den nya politiken de företag som de redan i dag gör en stor del av det arbete som de socialdemokratiska skribenterna efterlyser. Företag som erbjuder tjänster inom personaluthyrning, omställning och rekrytering lyser helt med sin frånvaro i den nya arbetsmarknadspolitiken. Därtill kan vi konstatera att föremålen för arbetsmarknadspolitiken, individen och arbetsgivare, också helt lyser med sin frånvaro i framställningen.

Vi passar därför på att här ge både empirisk och forskningsbaserad input så att politiken kan utvecklas några steg.

Behovet av ökad rörlighet på arbetsmarknaden har forskning fastställt sedan länge. Nivån på såkallade inlåsningar på svensk arbetsmarknad ohälsosamt hög. Professor Gunnar Aronsson vid Stockholms universitet har vid flera tillfällen och sedan länge tillbaka visat att ca 1/3 del av de arbetande befinner sig i arbetssituationer som präglas av antingen icke-önskat yrke (yrkesinlåsning) eller icke-önskad arbetsplats (arbetsplatsinlåsning). I värsta fall båda två samtidigt (dubbelinlåsning). Inlåsningsbegreppet visar på att dessa personer inte tar sig vidare i arbetslivet, utan stannar kvar, sjukskriver sig och så småningom hamnar i utanförskap.

Inlåsningssituationer, vägen dit och vägen ifrån dem har kartlagts i en mängd studier och utredningar. Budskapet om den icke-fungerande arbetsmarknadens institutioner mejslas fast i en rad utredningar: Socialförsäkringsutredningen (SOU 2006:86), Utredningen från socialbidrag till arbete (SOU2007:2), Utredningen om nyanländas etablering (SOU 2008:58) samt gymnasieutredningen (SOU 2008:27). De målar alla en bild av en icke-fungerande arbetsmarknad där just de omgivande systemen, vare sig de är försäkringar, myndigheter eller utbildning, måste reformeras. Det är detta institutionella fokus på arbetsmarknadspolitiken som socialdemokraterna erbjuder, men vi saknar den andra stora delen.

För oss i bemanningsbranschen som till vardags arbetar med personal- och kompetensförsörjningsfrågor i termer av personaluthyrning, rekrytering, omställning och jobbförmedling är de institutionella problemen bekanta och vi medverkar gärna till att åtgärda dem för att ytterligare öka rörligheten på arbetsmarknaden.

Men, och detta är centralt, vi måste sätta själva matchningen på arbetsmarknaden i fokus. Det är faktiskt individer som behöver jobb och arbetsgivare som behöver få jobb gjort som är det centrala. För att individer och arbetsgivare skall finna varandra behövs ofta hjälp från en tredje part – en hjälp som företag som specialiserat sig på personalförsörjningsfrågor erbjuder.

Ett flertal doktorsavhandlingar de senaste åren har bekräftat den centrala roll som personalförmedlande företag har för arbetsmarknadens funktion. Vi nämnder några av dem här. ”Som hand i handske” (Walter, 2005), ”Organisering av övergångar på arbetsmarknaden” (Benson, 2008), ”Bemanningsarbete, flexibilitet och likabehandling” (Berg, 2008) och ”Flexibilitetens främlingar” (Olofsdotter, 2008) visar alla på olika sätt den centrala roll som bemannings-, omställnings- och rekryteringsföretag har när det gäller rörlighet på arbetsmarknaden. Boken ”Den nya arbetsmarknaden – bemanningsbranschens etablering i Sverige” (Bergström mfl 2007) erbjuder dessutom perspektiv på hur en ny bransch under fåtal år inordnat sig i den svenska modellen och därmed bidragit till flera alternativ för arbetssökanden. I den samlade forskningen är det individer som själva väljer olika vägar ut och in på arbetsmarknaden, varför finns ej det elementet med i socialdemokraternas nya arbetsmarknadspolitik?

Socialdemokraternas nya arbetsmarknadspolitik och dess tunga fokus på strukturella organisationsförändringar måste kompletteras med såväl individ- som arbetsgivarperspektiv. Det är ju ändå människor som både jobbar och anställer, eller hur?

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen